Jag har tänkt väldigt mycket på familjen idag. typ hur stor en familj egentlkigen kan vara, det beror ju på vad man räknar som familj. jag och mina vänner vi är som en familj, vi bråkar, tjafsar jaa sånt som familjer gör hela tiden.
Jag älskar min familj över allt annat på denna jord. men sen har jag tänkt så här, min syster ska gifta sig och hon bildar just nu sin egen familj liksom. betyder det då att hon lämnar våran familj? inte för att jag tror att hon skulle göra det. men hur blir det egentligen. för man kan väll inte ha 2 familjer? eller, när jag var tillsammans med mitt ex var jag ju en del av hans familj sen hade jag ju även min familj. jag tycker bara att det är så konstigt och förvirrande. vissa anser ju att familj är man endast om man har samma dna. men jag tycker nog inte det, jag har många släktingar som jag aldrig har känt som min familj. de har vart i min familj men sen händer det tråkiga saker och sen är dom helt plötsligt borta. jag skulle vilja försöka ta kontakt med några av dom, men jag vet ju inte om dom vill det. förstår ni mitt dilemma här elleer??


När dom var yngre lovade jag dom en sak, att berätta allt när dom kunde hantera det. när vet jag att dom kan det.. livet är fan jobbigare än vad man tror

sne har jag även tänkt på att det är många som räknar in djur i familjen. vi är verkligen en sådan familj. och det gör lika ont varje gång man förlorar någon.

det vi går igenom med alla våra familjer är sjukt. man ska aldrig ta något förgivet för en dag så finns dom inte kvar längre, då står man där själv. fast man är inte själv dom finns alltid med än, livet ut. alla glada stunder, minnen och all den kärlek man får och ger kommer alltid finnas där.

jag vet att våra minnen som vi har/hade ihop kommer jag alltid bära med mig, jag ångrar mycket utav det som hänt mellan oss, men det finns inget jag kan göra åt saken nu. nu kan jag bara vara stark, tänka på dig och försöka överyga mig själv att du vet om hur mycket jag älskar dig. vi hade en låt du och jag, den sjöng jag för dig varje dag i skogen, visslade den när jag ville att du skulle förstå saker. varje gång jag hör den låten kommer mina tankar gå till dig. sista tiden vi hade innan jag flyttade till England var fantastisk, vi bråkade aldrig inte ens ett litet tjaffs. Haha jag hade vart på öknehult och ridit hästar som inte kunde någonting. våran sista tur ihop i skogen var det bästa, galoppbyte vid varje sväng till halt till galopp till sken och sen till lugn skritt. haha till ett litet bocksprång och spark i luften men va tusan, du var underbar, du är underbar. jag älskar dig. du har alltid vart som en lillebror, förlåt för alla dåliga dagar, mitt värdelösa tålamod. förlåt för att du har lidit.
jag älskar dig, nu och föralltid underbara Junak <3